"Spring för livet för i helvete"
Klockan är halv tolv en lördagskväll och jag sitter på en uteservering med en kille som bjudit ut mig. Han är intressant och rolig och charmig och jag försöker mitt allra bästa att vilja ha honom. Känner efter i varje liten vrå av mig själv om det bubblar eller pirrar eller ens blir lite varmt, men hittar ingenting av det. Han har i teorin allting jag letar efter, ändå är det bara så otroligt fel att hela kroppen gnisslar när jag skruvar på mig där jag sitter. Vi pratar och han undrar om mitt liv och om mig och allt det där andra man tydligen ska diskutera på dejter. Jag svarar ärligt, nästan lite för ärligt. Jag är en riktig psycho-bitch ibland berättar jag och han säger att det tror han inte på. Undrar varför jag framställer mig själv i dålig dager. Jag rycker på axlarna och menar att det är ju så jag är. Lika bra att han vet det från början och inte tror att jag är någon slags rosa-fluffig prinsessa som ger folk komplimanger varje dag och aldrig låter några taskiga ord lämna läpparna.
Sanningen är att jag försöker skrämma bort honom. Gör allt för att förfära och oroa och alarmera. Akta dig för mig, jag är inte bra. Testar hur långt jag kan gå innan han går därifrån och just i kväll känns det ungefär som att jag sätter världsrekord.
- För det mesta är jag hur bossig som helst. Verkligen en besserwisser.
- Men jag gillar tjejer som vet vad de vill, så det är inga problem!
- Mina skämt är jätteelaka också. Sådär så att det inte ens är kul.
- Tur att sarkastiska brudar är min grej då.
- Jag kanske sticker en kniv i ditt hjärta?
- Det är okej det med.
Jag vill inte att han ska tycka om mig för jag tycker fortfarande om en annan idiot till kille som det aldrig riktigt fungerar med. Vill inte säga till honom att den enda anledningen till att jag gick med på att träffas är för att han liknar honom som jag egentligen vill hångla med när frågorna och vinet börjar ta slut. Vill inte vara en sådan som använder oskyldiga människor när man inte lyckas få det att fungera med den man egentligen vill ha. Vill inte behöva tänka tanken att om jag blundar tillräckligt hårt och önskar tillräckligt mycket så kanske det här känns bättre. Då kanske det inte längre känns som att det är fel läppar. Spring härifrån innan jag förstör dig och förstör för mig vill jag skrika till honom. Spring för i helvete.
Ändå går jag hem med Mr Andrahandsval. Han har armen om mina axlar, sin tunga i min mun och säger att jag luktar gott i håret. Jag försöker se glad ut, hoppas att det inte hörs att mitt skratt inte är på riktigt och kysser honom tillbaka innan vi har sex. Det är kallt, tomt och jag står med ryggen mot honom för jag vill inte titta honom i ögonen. Orkar inte och kan inte med det när jag egentligen låtsas att det är någon annan som kysser mig på halsen och har sina fingrar under min nya kjol. För jag vill ju ändå. Jag vill känna något som får det att spraka till igen, men det fungerar inte. Det gör det aldrig.
-Anonym
//Denna text hittade jag på Devote.se, liggandes bland diverse krönikor. Jag har aldrig, och då menar jag verkligen ALDRIG blivit så jävla rörd av några ord. Aldrig känt det rätt i hjärtat eller fattat direkt vad grejen handlar om. Men denna text...
Tack till dig som skrev detta. Jag har aldrig läst något bättre. Skriv en bok för helvete.