Nyckeln till kärlek



Jag förstår mig verkligen inte på folk som hoppar från förhållande till förhållande. 
När det ena tar slut är det ett nytt veckan efter? (Det är inte ens roligt att "gilla" eran relation på Facebook längre.) 
Nej, det förstår jag mig verkligen inte på. 
Klarar ni inte av att vara ensamma?
Är ni rädda för er själva? 
Eller är ni rädda för vad som väntar när man är ensam?  

Jag förstår verkligen inte? 
Jag tror, Att efter ett förhållande, att  det är nyttigt och till och med bra att vara ensam ett tag. 
Ensam några månader, hitta tillbaka till sitt riktiga jag och ta fram de bästa sidorna hos sig själv igen.
Men framför allt börja älska sig själv.


Under mitt år som singel har jag gått igenom mycket. Jag har ältat och ältat och ältat och samtidigt försökt komma på varför det aldrig fungerade.
Varför slutade vi kämpa?


Jag började träna, träna otroligt mycket, sen fick jag "matspöken" i mitt huvud som jag börjat kalla dem. De finns fortfarande där ibland, men jag kämpar på med dem.
Jag fick hjälp, och istället tappade jag motivationen till träningen. (Men jag kämpar på med det med...)
Jag blev bättre, hade mindre ångest och träningen är nu njutbar igen.(även fast motivationen inte alltid finns där,men när jag tränar, då är det ingen som kan ta mitt leende ifrån mig.)
Jag har börjat älska mig själv för den jag är. Jag tror det utstrålar sig väldigt mycket, jag är gladare och öppnare som person, släpper lättare in människor i mitt liv. 
Visst vi alla har svackor och dem kommer vi aldrig undan.


Men jag tror att nyckeln i det hela är att vi måste älska oss själva först. 

Innan vi låter någon annan älska oss.