Au pair i California 2015-2017

Det är såhär.

Att första gången du blir kär,

karvar du gärna ut varenda bit av din insida för att ge till den du älskar.

Med glädje. Du litar blint på att de ska ta hand om det med omtanke.

Att de ska vörda det och göra allt för att ditt hjärta ska behållas helt.

De låter dig tro det tills dagen de kastar det i marken och låter det krossas inför dina ögon.

Och vad har man egentligen för val än att plocka upp bitarna och pussla ihop det igen?

Inget. Det finns inget problem med det. Du visste att det kanske kunde hända. 

Du visste bara inte hur ont det skulle göra.

Du förstår bara att tar man sönder det en gång, blir det aldrig riktigt helt igen.

Så står du där igen.

Med hjärtat i knät och undrar hur fan du ska våga ge bort det ännu en gång.

När du vet så väl, att det tar en sekund att gå i tusen delar.

Att någon kan kasta bort det och inte titta bakåt ens för en sekund. 

Första gången var det kul att lämna över det. 

Spännande. Kanske lite nervöst.

Andra gången känns det bara superläskigt.

Som att gå in i ett mörkt rum och inte veta vad som finns där inne.

Och visst, jag förstår att det är det som är meningen med kärlek.

Att det ska vara en vild chansning.

Men tänk om det finns någon där inne som bara väntar på att sticka kniven i ryggen på dig?

Därför står jag där på tröskeln.

Halva foten inne, den som skulle vilja kasta sig ut i det okända och hoppas på det bästa.

Och så är det halva foten ute, den som säger att vara fri är bra.

Det är så bra som det kan bli. 

Att vara fri, kunna gå på vilken jävla fest du vill, spontanhångla och slippa allt relationstjafs.

Så, backa ett par steg är du snäll. Gör det för din egen skull. 

Och ändå, så kan jag inte låta bli att sakna.

Jag saknar att älska någon, djupt och innerligt, från mitt halvtrasiga hjärta.

Jag saknar att ha någon som älskar tillbaka.