Som ett virus.
Och jag vet jag inte borde skriva.
Egentligen borde jag väl inte tänka på dig överhuvudtaget.
Men det är bara så tyst.
Som när du ler, och du släpper alla ord,
låter känslorna tala för sig själv.
Jag förstår det,
jag förstår vartenda outtalade ord som du aldrig säger,
för jag känner likadant.
Du vet, jag känner likadant.
Det är bara så tyst, du är så tyst.
Och jag trodde det skulle va över.
Jag trodde det skulle sluta.
För visst var det så vi sa,
visst var det så vi önskade?
Var sitt håll, för att sedan gå.
Utan att vända om.
Utan att springa ifatt.
Bara gå.
Få det att sluta.
Men det slutar inte.
Du slutar inte.
Du slutar aldrig.
Du bara fortsätter.
Infekterar hjärtat trots att hjärnan sagt nej.
Säkert tusen gånger om.
Men du lyssnar inte.
Jag kan inte få dig att stanna,
på det avstånd där jag vill ha dig.
På det avstånd där jag ser dig.
På det avstånd där jag förstår.
För du är så nära.
Så nära att jag inte längre ser dig.
Du bara finns.
Som ett virus.
Och jag har inte bestämt mig för om det är vackert.
Eller om det bara är vrickat.
Förmodligen är det en släng av båda.
Men jag kan inte undgå att känna dig,
när låtarna dånar i hörlurarna under springturen i regnet.
Och det är rätt ironiskt,
hur jag kan spela så hög musik,
när endast tanken av dig,
tystnar hela verkligheten.
Det blir bara tyst.
Och plötsligt andas jag dig.
För att sedan inte andas alls.
Och så svimmar man,
i tystnad.
Och man läker.
I tystnad.
För man har lärt sig
att älska,
i tystnad.