I ärlighetens namn.
Det finns en kille som har hängt med i mitt liv ett bra tag nu.
Mer än ett år nu faktisk.
Det är liksom ingenting man väljer själv,
Ingenting man egentligen vill.
Om jag ska vara helt ärlig med er,
så handlar det egentligen bara om att jag inte kan släppa taget om honom.
Det handlar om att jag inte kan gå vidare.
Hur svårt kan det vara frågar nog ni er själva nu?
Vet ni vad, att släppa taget om honom är Helt.Jävla.Omöjligt.
Jag har försökt varenda knep, varenda dag, varenda vecka,
sedan den där helgen har jag kämpat med att glömma honom.
Utan resultat.
Och jag har klandrat mig själv,
Så otroligt länge.
Allt det här med att leva vid han man verkligen tycker om,
När man fortfarande är förälskad i någon annan.
För det spelar ingen roll hur elak han egentligen var.
Hur många gånger han kallade dig de där hemska orden,
Antagligen för att bara visa vem av oss det var som bestämde.
För han skrämmer livet ur dig, trots alla de där andra fina orden han sade till mig.
För du gav honom din kärlek, omtanke och hela ditt hjärta.
Men när han lämnade,
Stannade ditt lilla krossade hjärta,
Kvar hos honom.
Och när du slutligen bestämde dig för att lämna,
Stannade ditt lilla krossade hjärta fortfarande kvar hos honom,
Medan hjärnan liksom drog dig bort.
Till någon annan, för någon annan.
Endast för att överleva.
För jag vill säga att jag är hel.
Det vill vi väl alla vid närmare eftertanke.
Jag vill säga att jag lever ärligt.
Men jag lever så nära inpå andras hjärtan,
Utan att riktigt ge vika för kärleken själv.
För jag vet hur den kan krossa dig.
Ändå ber jag honom ge han hela sig.
För jag vill be honom att älska mig, igen.
För mitt hjärta älskar inte längre de valen som jag gjort under året,
utan honom.
Ge oss en till chans,
även om huvudet vet att det är bäst såhär.
För jag är rädd, rädd för att mitt lilla krossade hjärta ska bli mer trasigt.
Även om vi alla vet att det är bäst såhär.
Men i ärlighetens namn.
Varför måste det vara bäst såhär?
