DÄR LJUS VÄXER
Det var av ren slump som jag hamnade som förstenad framför ett gammalt foto.
Ibland känns det nästan som att någon annan redan har bestämt vad jag ska råka ut för.
För den kärlek och de hatet i en och samma bild, planerade jag då sannerligen inte själv.
Ändå fanns den där. Liksom stirrade som förstummad tillbaka på ett ännu tystare jag.
Personen på bilden var någon som jag en gång älskat väldigt stort.
Och kanske älskar än idag.
Tyvärr finns bara tanken av honom kvar i mig, då det var år sen vi sprang på varandra senast.
Så jag äger inte förnuftet nog att förstå om jag älskar honom, saknar honom eller rent av avskyr honom.
Men att neka att han än idag lever kvar i mig, vore inget mer än en lögn.
Och jag önskar någon såg, vilken börda jag bar, den tiden då jag försökte rädda honom från omvärlden.
Jag önskar någon visste, hur jag nästan drunknade, för upptagen med att få honom att andas.
Jag önskar att någon, vem som helst, hade sagt åt mig att jag inte var ensam.
Att jag aldrig behövde vara ensam. För det fanns alltid något annat. Något starkt.
Ett slags hopp om att jag, och bara jag, skulle fixa min älskade.
Jag skulle rädda honom. Om du frågar mig från vad, så kan jag tyvärr inte svara.
Idag läste jag ett citat som fick mig att tänka till.
Stanna upp och känna efter.
För att en person ska kunna bli räddad, så måste personen i fråga vilja bli räddad själv.
Och därav kan du aldrig rädda någon annan. Du kan endast älska dom.
Så ge dom kärlek. Ge dom hopp. Va det ljus som dom ännu inte funnit.
För där mörker växer, avtar ljuset.
Och där ljuset växer, avtar mörker.
Ge dom redskap för att finna den frid de behöver,
men låt dig aldrig kvävas, endast för att en person som inte vill ha luft, ska få andas.
Be the light.
Ibland känns det nästan som att någon annan redan har bestämt vad jag ska råka ut för.
För den kärlek och de hatet i en och samma bild, planerade jag då sannerligen inte själv.
Ändå fanns den där. Liksom stirrade som förstummad tillbaka på ett ännu tystare jag.
Personen på bilden var någon som jag en gång älskat väldigt stort.
Och kanske älskar än idag.
Tyvärr finns bara tanken av honom kvar i mig, då det var år sen vi sprang på varandra senast.
Så jag äger inte förnuftet nog att förstå om jag älskar honom, saknar honom eller rent av avskyr honom.
Men att neka att han än idag lever kvar i mig, vore inget mer än en lögn.
Och jag önskar någon såg, vilken börda jag bar, den tiden då jag försökte rädda honom från omvärlden.
Jag önskar någon visste, hur jag nästan drunknade, för upptagen med att få honom att andas.
Jag önskar att någon, vem som helst, hade sagt åt mig att jag inte var ensam.
Att jag aldrig behövde vara ensam. För det fanns alltid något annat. Något starkt.
Ett slags hopp om att jag, och bara jag, skulle fixa min älskade.
Jag skulle rädda honom. Om du frågar mig från vad, så kan jag tyvärr inte svara.
Idag läste jag ett citat som fick mig att tänka till.
Stanna upp och känna efter.
För att en person ska kunna bli räddad, så måste personen i fråga vilja bli räddad själv.
Och därav kan du aldrig rädda någon annan. Du kan endast älska dom.
Så ge dom kärlek. Ge dom hopp. Va det ljus som dom ännu inte funnit.
För där mörker växer, avtar ljuset.
Och där ljuset växer, avtar mörker.
Ge dom redskap för att finna den frid de behöver,
men låt dig aldrig kvävas, endast för att en person som inte vill ha luft, ska få andas.
Be the light.
Vilken underbart härlig bild :D