Det är rätt frustrerande fascinerande hur det vi kallar kärlek kan fucka upp dig.

Ni förstår, man tror man faktiskt hittat rätt, den här gången.

Efter så många grodor, så många svin och as som har totalförstört dig,

så var han den enda som faktiskt kunde hålla ditt hjärta,

för han brydde sig.

Han älskade dig.

Det är den där punkten,

då allt handlar om att ge upp,

eller bara lida igenom det för att sedan hoppas på bättre tider.

Oavsett vad så vet du att du kommer gå sönder.

Det finns inga vägar ut ur kärleken när man väl trasslat sig in i den. 

Det finns inga genvägar.

Inget fusk. 

Men ni vet,

man kan stanna.

Man kan faktiskt stanna och kämpa.

Liksom försöka lösa det hela.

Av den enkla anledningen,

att ett liv utan honom,

är inget liv att leva. 

Ni vet,

det finns dom som stannar. 

Dom som tycker du är värd att stanna för.

Dom som är redo att lösa saker.

Dom som klarar av att leva med dig och ditt eländiga liv. 

Ni vet,

dom säger att sådana killar faktiskt finns.

Själv har jag aldrig fått äran att träffa någon. 

Alla lämnar. 

(Du vet man kan stanna. Du vet du får stanna.

Om du bara vill,för jag vill.)