för ett sista slag.

 
 

Saker bara händer.

Och där bredvid hamnar jag.

Måste välja.

Men stannar emellan.

För jag trivs att vara halv.

Jag har vant mig vid att vara ensam.

Och det har gått jätte bra.

Tills den dag då du kysste mig i pannan.

 

Allting var bara jag.

Tills han kom förbi och knackade på hjärtat.

Och jag lät honom somna bredvid.

Fast jag låg vaken hela natten.

Jag kan nog aldrig förstå.

För jag kommer aldrig kunna vara ensam.

Men jag kommer inte heller orka stå bredvid.

Som din skugga.

Trots att solen aldrig skiner.

 

Jag är bara jag.

Ett begrepp som så få människor kan förstå.

Och han som förstår.

Han bara gör det.

För jag låter honom göra det.

Jag låter honom röra inuti och utanpå.

Och jag undrar vad som hejdar mig

från att låta dig komma lika nära.

 

För jag försvinner ibland.

Men det är sådant som man inte vågar säga högt.

Jag skyller så mycket på dig.

För att det är mycket enklare så.

För att slippa se, att felet som jag bär på,

de där orden som aldrig kommer ut,

vilar hos mig.

 

Jag är bara jag.

Ett begrepp som du så gärna vill förstå.

Men du kommer aldrig nå mig,

för jag tillåter dig inte.

Jag har blivit sårad för många gånger.

Men blivit lämnad så många fler.

 

Är det för mycket begärt?

Att slippa vara ensam.

För jag hade vant mig vid att klara mig själv.

 

 

Och sen kom du.

 

#1 / / Rebecca Gustafsson:

Åh va bra du skriver! Fin bild