Garantier.
Och det är väl kanske just det där som skrämmer mig.
Att stå helt försvarslös inför framtiden.
Spelar ingen roll hur många kalendrar du använder eller hur strukturerat du skriver,
vi kan ändå aldrig veta. Lite för ironiskt ändå.
Jag bara grejar inte tanken av att flytta här ifrån, eller att bo kvar med familjen jag älskar så stort.
Det är väl fint, I guess, men fint kommer man liksom inte långt på.
Alla snackar om hur efterlängtad friheten är.
Själv vet jag inte.
Jag vet liksom inte bara hur jag ska tackla tanken av att majoriteten av mina systrar,
mina pelare, räddare, extra föräldrar, ja..., kalla det vad du vill...
Alla dom som jag älskar så stort, utan att jag riktigt haft modet att sagt det rakt ut.
Levt på hoppet om att dom förstått ändå.
För det gör man, om man har hållit ihop sen man gick i sjuan, ettan eller hela livet.
Jag vet bara inte vem jag ska ringa.
Nu när jag flyr landet, och alla försvinner åt alla håll.
Stannar hos varandra.
Hemma, vart det nu ligger.
Jag önskar mig kastruller i studentpresent.
Kastruller och kaffe glas med fina skedar, jag som inte ens dricker kaffe.
Det är det jag har sagt när någon har frågat.
Saker.
Men vad jag önskar, vad jag vill, är att få någon slags garanti för att jag faktiskt väljer rätt.
För jag är så trött på att alltid välja fel stig.
Så trött på att få stå mitt kast för saker som jag själv inte ens fattade att jag gjorde.
Så trött på att aldrig veta säkert.
Aldrig förstå.
Så om någon vet nått, ring mig.
För studenten är om en vecka och min frihet tränger in mig när den egentligen borde få mig att flyga.
Och min lycka vänds ut och in, för upptagen av att undra vad som kommer gå fel imorgon.
Jag är bara så trött på att folk är så jäkla säkra.
För jag är aldrig säker,
om något,
eller någon.
Och det suger.
fin blogg :)