Slösa kärlek på mig, del 2
Det kunde va en kul grej.
Bara något litet att skryta om.
Hur ni träffades, på en fest, så som de flesta andra.
Men han var annorlunda.
För tidigt att gå hem tillsammans första kvällen,
trots att det knappast var första gången.
Men ändå, den lilla värdighet som man har kvar, vill man på något sätt värna om.
Så man väntar.
Lägger inte större vikt i smsen du så lätt skickar iväg.
Flörtandet.
Utan att binda sig.
För när man väl är bunden blir man aldrig fri.
Och sånt trams som kärlek har du inte tid med.
Sånt som kärlek,
är överskattat.
Tills det mörknar och sista bussen hem redan gått.
Så du ringer och frågar,
helt orörd,
om du får göra honom sällskap under ensamhetens timmar.
Och vem är han till att tacka nej,
när hans hjärta är lika tomt som ditt?
För visst är det väl ändå bäst så,
att älska på avstånd.
(Om man nu ska tvingas älska överhuvudtaget.)
Och du somnar, kyligt kärleksfullt i hans famn.
Han bär dig in till sängen och du fyller lägenheten med skratt.
(Han gör dig lycklig, men du låtsas som att du inte känner det).
Ni somnar, med armarna om varandra trots att ni nyss träffats.
För det är sånt man kan göra,
när man förnekar att man känner något.
Och det är lätt.
Så lätt att råka missa bussen,
eller råka glömma plånboken.
Så att man kan råka somna i hans famn,
som om det inte var meningen.
Som om det skedde av en slump.
Det är lätt.
Du har honom, du har fler.
Du har egentligen vem du vill.
För allt som krävs är ingenting.
En lättlurad version av kärlek som så många killar så lätt faller för.
Ha. Idioter.
För kärlek är ingenting för sådana som dig.
Kärlek är överskattat,
right?
Men så blir det sent,
och som vanligt råkar du somna i hans famn.
Och du råkar lära känna honom.
Du råkar dela dina djupaste hemligheter.
Och du råkar ligga under stjärnorna,
med honom.
Hos honom.
Och du råkar falla.
Du, som aldrig tidigare älskat.
Du, som så länge tyckt att kärlek är för dårar.
Du, som nu själv förvandlas till en sådan
som älskar.
En dåre.