Säg att du älskar mig.

 

 
 

Ni vet det där sista hejdå:et? 
Den där chansen som man aldrig tog och som hemsöker en än idag?

Ni vet, den där känslan, när man undrar hur livet hade sett ut
ifall man inte hade tystnat. 
Ifall man hade fortsatt i samma gamla spår. 

Hur hjärtat saknar något som aldrig hörde hemma hos dig.
Hur det slår som ett eko på den högsta klippan,
i hopp om att han ska höra. 

Ändå vill du inte ha tillbaka honom.
Du vill bara få en chans att säga 
"Se. Jag klarar mig. Jag klarar mig faktiskt alldeles fint utan dig."

Trots att du gått vidare, tio tusen gånger sen det där sista hejdå:et aldrig kom...
Och trots att du sagt till alla "Tänk så skönt att äntligen kunna lägga det bakom sig." 

Trots att du säger att du inte saknar honom,
kan du ibland fortfarande leta upp honom och se vart han håller hus. 

Och trots att du är så mycket starkare nu,                                                                                                                  kan du fortfarande sakna en famn att krypa upp i.

Någonstans där man kunde visa sig svag, 
bara släppa alla murar, och vara okej med det.

Och trots att du slutat älska honom fastän du sa att din kärlek var oändlig. 
Kan du ibland också undra, om du, liksom han, vilar i hjärtat hos den andra.
Om du, än idag, hemsöker honom när han känner din parfym,
eller hör den där låten som ni delade.
Eller det där dåliga skämtet.

När tog ni slut?

Om man bortser från allt som man skulle vilja trycka upp i hans ansikte,
om man låg där med murarna nere i hans famn.
Bara en sista gång. 

Vad hade du sagt då?