Känna någonting

Tar två shots för mycket, bara för att få känna någonting. Någonting, vad som helst. Så känns det precis som att cykla ändå. Samma bekanta känsla. Ångesten fyller upp kroppen lika självklart som den så många gånger tidigare gjort. Och i samma sekund som den gör det undrar man varför det här är just det man längtat efter. Är ångesten verkligen skönare än likgiltigheten? 

Som om alla livets tårar helt plötsligt ryms i ett gråt.

 Och han, han, han ekar i huvudet även fast man inte längre saknar. Men fortfarande sitter den där, precis där den ska, den självklara känslan av längtan. Jag kommer aldrig ifrån den. Jag längtar alltid tills det går över och varje gång jag tror att det har skett slår det mig igen. Ångesten. Honom. Allt det som var som inte längre känns som en verklighet. En film jag en gång såg och kan minnas svagt.

Ja där kom den där ångesten jag ibland ber om och lyckas nå om jag kliver över gränsen. Den ångesten som hälsar på för att döva likgiltigheten, påminna mig om att jag fortfarande faktiskt kan känna någonting. 

Som om alla livets tårar helt plötsligt ryms i ett gråt.

 

 

Hoppas och Sörja.

Första snön är alltid vitast.

 

Första snön är alltid vitast
den faller tung och tyst nu inatt

plogbilen kryper nerför gatan
och snögubben har en plasthinkshatt
tänds det en stjärna så följer jag den
det är så lite som håller mig kvar
spåren efter oss dem har snön jämnat ut
och tystnaden ger mig inga svar