MIG ÄGER INGEN (20 meter från dig)

 
 
 

Man tror det är lätt.

Att bara lämna skiten bakom sig och gå vidare.

Man tror det går fort.

Som att rycka ett plåster och få all smärta på samma gång.

Man tror det går över.

Men hur kan kärlek någonsin blekna? 

 

Dom sa "Det är för ditt bästa"

Eller så sa dom ingenting. 

Lät tystnaden tala för de ord som dom inte vågade slå med.

Tänkte att det var bättre att blunda. 

Det man inte ser, finns inte. 

 

Det må va sant, att hela detta samhälle är helt fucked up. 

Men det betyder inte att du är det.

Han kan kalla dig tjock, få dig sluta äta på flera dagar.

Men du är inte tjock bara för att han säger det.

Han kan smyga med telefonen,

åka långt ifrån dig.

Vara borta i nätter.

Men bara för att han försvinner,

behöver inte du göra det.

Han kan kalla dig slyna eller hora.

Han kan kalla dig värdelös och äcklig.

Han kan få det att se ut som att han äger dig.

Men dig äger ingen. 

Han kan få dig att skrika av rädsla,

vilja fly så långt du bara kan,

men det är aldrig ditt fel. 

 

Han kan ta din frihet.

Din värdighet. 

Och din livsglädje.

Han kan ta allt det där,

om du låter honom. 

Men hur fort han än springer och hur mörk skogen än verkar,

så finns det alltid en soluppgång bara några timmar från mörkret. 

 

Det kan kännas. 

Trots att ingen rör dig.

Du kan höra ditt hjärta bulta,

trots att du är alldeles ensam.

Du kan gå sönder,

men du kan också lagas.

 

För dig äger ingen.

Stubborn Love

Ibland undrar jag om du förstår hur mycket jag faktiskt älskade dig.

Hur mycket jag faktiskt hade att ge.

Bara dig, och ingen annan. 

 

Ibland undrar jag om du vet att jag tänker på dig,

kanske till och med lite för mycket emellanåt. 

Och jag kan inte undgå att fundera över ifall du gör detsamma. 

 

Säg mig,

hur ser du mig?

Nu när det blev som det blev fast vi lovade att det aldrig skulle bli så.

Har du någon kärlek kvar? 

Eller tar hatet av saknade för stor plats? 

Säg mig,

vem ringer du numera? 

Vem tar dig från verkligheten nu när livet plötsligt kom ikapp?

Vem flyr du med?

När du redan flytt alla städer? 

 

Säg mig,

är det tomt? 

Har du städat undan alla tecken på kärlek så som jag gjort?

Har du rensat så mycket, att du nu på senaste dagar,

gått och glömt mig? 

 

Det gör ont.

Som ett hugg i bröstet fyllt av något för stort för att förstå sig på. 

Men det känns.

Utan att jag vet vad jag känner.

Men det gör det. 

 

Och jag undrar det ibland, även för dig, händer att du bara stirrar i taket.

Bara ligger där helt orörlig och straffar dig själv för allt som blev fel,

samtidigt som du inte kan låta bli att känna dig tapper,

för alla månader av smärta och ensamhet du kände. 

Kanske hade det inte behövt sluta såhär. 

 

Men kanske är ingen riktning, inte heller något svar. 

Kanske är bara ett ord som jag lätt fastnar på nu för tiden.

 

För kanske, att du tittar på henne och tänker att du borde varit någon annanstans. 

Kanske, saknar även du mig.

Även om det inte finns något att sakna.

För älskling vi var aldrig menade.

Vi bara älskade varandra,

väldigt, väldigt mycket. 

My kind of thoughts.

 
 
 

Det finns människor som aldrig kommer lämna en.

Människor som bor i en.
De är fastpräglade längst inne i hjärtgropen.

Precis sådär på gränsen till suddiga minnen.


Dessa människor har funnits till för att visa dig fel och misstag,
för att förstå att du istället hamnat rätt idag. 
De har gett dig nya perspektiv och nya värden på saker.

Fått dig se världen på olika sätt.
Lärt dig allt om vad hjärta och smärta är.

Skratten till gråten.

De finns förmodligen inte kvar bland din existens,

men en liten del av dig kommer alltid minnas de.


Ibland trycka på lite extra bakom hjärtslagen och göra dig påmind.

 

Men det fina är, att de är just minnen. 
Det fina är att ta vara på nuet.