Bråvalla 2014


 
 
 
 
 
 
 
Jag har verkligen inte tagit in allting än för det var så otroligt jävla bra,
men att jag har ont i hela kroppen och känner mig helt mörbultad
måste betyda att det var speciellt de senaste dagarna.
 
Vi har skriksjungit, hoppat, dansat, skrattat, ätit, sprungit i regnet,
lärt känna nya människor, hängt, och helt enkelt levt till fullo.
Från Passenger, Daniel Adams-ray, och Broiler,
till Maggio, Blasterjaxx, Petter, Linnea Henriksson, och  Kings of leon.
Att få sitta på någons axlar och se ut över ett helt publikhav när någon släpper dropet.
Att maten kostar det dubbla och att slänga sig i ett tält med sköna människor när regnet började ösa ner.
Att gå två mil för att komma till frächa dushar.
Att hälsa på massor av nytt folk och höra på sina favoritartister med sina bästa vänner.
Att få träffa en himla massa bloggare man ser upp till.
Jag tycker redan om festivallivet trots alldeles för lite sömn och skavsår.
Och sist men inte minst, så såg jag Ron Pope. Som har varit en dröm jag vet inte hur länge. Från dröm till uppfyllelse.
 
Det var ren lycka. Jag har inga ord, det var något jag väntat på så länge. 
 
Bråvalla, du levererade verkligen. Tack för dethär året!!!!

Paris

 

 

"Paris", sa han och pausade trots upprymdheten.

"Det finns en bro där", fortsatte han.

"Fullt med hänglås på, folk åker dit från hela världen bara för att sätta låsen vid bron och slänga nyckeln i vattnet."

Jag kollade på honom så som jag brukade göra när han tog min frukost  ifrån mig, även när jag inte var färdig. 

En slags besvikelse över att jag inte förstod vad fan han höll på med.

"Jaha? Varför de då?" svarade jag lite halvt frånvarande.

Han tystnade, gjorde det där ansiktsuttrycket som han brukade göra

när han hade suttit i två timmar och förklarat  ett (enligt honom) enkelt mattetal för mig,

men trots hans engagemang, förstod jag liksom inte riktigt.

"Man kan säga att man låser sin kärlek. Om man slänger nyckeln så är den slängd liksom.

Förstår du?" Han pausade igen och kollade in i mina ögon med sitt halva leende.

"Vi borde åka dit Anna, det hade varit stort."

 

 

 

 

Men vi blev aldrig större än tanken av att vara stora

Stökigt rum och trasigt hjärta

För jag är en sådan tjej som rapar högre än alla pojkar.

Jag är en sådan flicka som älskar att ha håret i fläta, men aldrig har det.

Jag är en slags person som oftast kallar sig själv för "människa"

Trots att jag knappt kan förstå att jag lever.

Jag är här med min kropp. Men aldrig med mitt huvud.

Mitt hjärta och jag kommer aldrig överrens.

Men jag antar att jag bara är någon trasig och förvirrad människa.

Lagad med silvertejp och lögner.

Precis som alla andra själar här.