Jag saknar dig.

 

Jag kan ha räknat sekunderna som gick.
Mellan ljuset, och åskans dån.
Jag kom på mig själv med att undra för ett ögonblick.
Om du var på väg hit, eller härifrån.
Det tysta ekot är av ett slag för sig. 
Det kommer ensamt, om det är nåt att ha.
Vad du än gör ta inga råd från mig.
Jag vet, de fungerar inge bra.

Me by me

 

 

Saker jag ska göra i sommar:

 

Gå på festival X2

Övervinna mitt alter ego

Jobba 

Hjälpa mormor mata kossor på Gotland

Vara med min allra käraste tremänning.

Bada naken

Hoppa studsmatta i regn

Sjunga halsen av mig

Sova i mormors lilla stuga

Åka till landet

Grilla med mina tjejer!

Ta mig i kragen och försöka gå i bikini på stranden

 

Spåra ur

Och vara allmänt lycklig

Vad missade jag?

 
 
 
 
 

Det är för sent att kolla sig över axeln nu. 

För sent att vara på din vakt. 

Det som har skett har skett.

Och ingen kan väl egentligen ändra på det. 

 

Han kommer inte tillbaka. 

Vad det nu innebär... 

Han lämnade för att ge sig själv den chans

som han aldrig tidigare riktigt fått.

 

Och jag förstår honom, verkligen.

Jag gör det. 

 

Men det är bara tomt. 

Det bara ekar så det hörs i varje hjärta.

Och ont gör det, nu igen.

Som in i helvete. 

 

För ärligt talat,

har du inget med honom att göra längre.

Du har inget kvar att hämta.

Förmodligen inte heller något kvar att ge.

 

Förutom en liten detalj.

Den lilla detaljen som slår under ditt bröst.

Det lila hindret som sätter stopp för din hjärna när den försöker tänka klart. 

Den där känslan, som aldrig riktigt försvinner.

 

Du saknar honom inte ens.

Du bara saknar att förstå,

hur i helvete det kunde sluta såhär. 

 

För ärligt talat,

hur kunde det sluta såhär?