ALWAYS KEEP YOUR HEAD UP HIGH



Det är såhär.

Att första gången du blir kär,

karvar du gärna ut varenda bit av din insida för att ge till den du älskar.

Med glädje. Du litar blint på att de ska ta hand om det med omtanke.

Att de ska vörda det och göra allt för att ditt hjärta ska behållas helt.

De låter dig tro det tills dagen de kastar det i marken och låter det krossas inför dina ögon.

Och vad har man egentligen för val än att plocka upp bitarna och pussla ihop det igen?

Inget. Det finns inget problem med det. Du visste att det kanske kunde hända. 

Du visste bara inte hur ont det skulle göra.

Du förstår bara att tar man sönder det en gång, blir det aldrig riktigt helt igen.

 


Så står du där igen.

 


Med hjärtat i knät och undrar hur fan du ska våga ge bort det ännu en gång.

När du vet så väl, att det tar en sekund att gå i tusen delar.

Att någon kan kasta bort det och inte titta bakåt ens för en sekund. 

Första gången var det kul att lämna över det. 

Spännande. Kanske lite nervöst.

Andra gången känns det bara superläskigt.

Som att gå in i ett mörkt rum och inte veta vad som finns där inne.

Och visst, jag förstår att det är det som är meningen med kärlek.

Att det ska vara en vild chansning.

Men tänk om det finns någon där inne som bara väntar på att sticka kniven i ryggen på dig?

Därför står jag där på tröskeln.

 

 

Halva foten inne, den som skulle vilja kasta sig ut i det okända och hoppas på det bästa.

Och så är det halva foten ute, den som säger att vara fri är bra.

Det är så bra som det kan bli. 

Att vara fri, kunna gå på vilken jävla fest du vill, spontanhångla och slippa allt relationstjafs.

Så, backa ett par steg är du snäll. Gör det för din egen skull. 

 

Och ändå, så kan jag inte låta bli att sakna.

Jag saknar att älska någon, djupt och innerligt, från mitt halvtrasiga hjärta.

Jag saknar att ha någon som älskar tillbaka.

-

 

 

Det finns saker som är svåra att prata om.

Saker som man helst bara vill glömma.

Den där killen som fick dig att älska dig bara så att han kunde lämna dig.

Eller det där svinet som du gav ditt hjärta till bara för att han ville ta på din kropp,

kunna skryta om att du stod med på hans lista, du blev en trofé.

Eller den din bästa vän, din syster som ni kallade varandra.

Hon som lämnade dig ensammast i världen, utan kärlek och utan någon förståelse.

Hon bara gick och kvar fanns bara spillror av allt det som aldrig fanns.

 

Det kan handla om små saker.

Så små att dom egentligen inte räknas som problem alls.

Men ändå så känner du dom, ändå så gör dom så jävla ont.

 

Så man klagar på huvudvärk säger "Jag är bara trött".

Går till skolan som vanligt och längst bak i bussen på vägen hem till det du kallar ditt,

faller alla tårar som du burit på så tappert.

Och trots att det bara är vatten, gör det så fruktansvärt ont att gråta.

 

Jag ville aldrig sluta här.

Sittandes ensam tillsammans med ingen.

Jag vill aldrig såra dig, ärligt talat vet jag inte ens hur jag lyckas.

I slutet så lämnar alla mig, om jag inte lämnar dom först.

Och kärlek blev bara en dröm som aldrig uppfanns.

Tårar blev din vardag tillsammans med pappas sömntabletter.

 

Det finns saker som är svåra att prata om.

Hela mitt liv är en sådan sak.