Du vet, man kan stanna.

 

Det är rätt frustrerande fascinerande hur det vi kallar kärlek kan fucka upp dig.

Ni förstår, man tror man faktiskt hittat rätt, den här gången.

Efter så många grodor, så många svin och as som har totalförstört dig,

så var han den enda som faktiskt kunde hålla ditt hjärta,

för han brydde sig.

Han älskade dig.

 

Det är den där punkten,

då allt handlar om att ge upp,

eller bara lida igenom det för att sedan hoppas på bättre tider.

Oavsett vad så vet du att du kommer gå sönder.

Det finns inga vägar ut ur kärleken när man väl trasslat sig in i den. 

Det finns inga genvägar.

Inget fusk. 

 

Men ni vet,

man kan stanna.

Man kan faktiskt stanna och kämpa.

Liksom försöka lösa det hela.

Av den enkla anledningen,

att ett liv utan honom,

är inget liv att leva. 

 

Ni vet,

det finns dom som stannar. 

Dom som tycker du är värd att stanna för.

Dom som är redo att lösa saker.

Dom som klarar av att leva med dig och ditt eländiga liv. 

 

Ni vet,

dom säger att sådana killar faktiskt finns.

Själv har jag aldrig fått äran att träffa någon. 

 

Alla lämnar. 



(Du vet man kan stanna. Du vet du får stanna.

Om du bara vill,för jag vill.)


M V H

 

 

Vi tog de misstag vi hade och kallade det äkta kärlek.

Försökte så tappert överleva sanningen genom att säga att allt var lögn.

Att allt bara var för stunden. 

En sekund av svaghet och ni föll i varandras armar utan att ni riktigt var med på det.

Utan att riktigt förstå, vad ni precis hade förlorat.


För ni förstår,

man kan inte bara ge sig själv till någon annan 

och sen bara utgå från att person i fråga kan hålla ditt hjärta.

För det är sannerligen inte många som kan hålla ditt hjärta.

 

Det var nog inte meningen att allting skulle gå åt helvete.

Men ibland så gör saker det,

oavsett vem du älskar. 

Oavsett vem som fyller ditt huvud,

stunden innan du somnar bredvid honom.

 

Allt du vet,

är att när du ser honom,

så önskar du att han hade behållt ditt hjärta när han faktiskt hade chansen.

För sanna mina ord,

du kommer aldrig låta honom krossa dig igen.

Du kommer aldrig låta honom röra dig igen.

Och du kommer aldrig att älska honom igen.

 

Trots att det är allt du vill. 

 

mvh

dra åt helvete med alltihopa

 

 

för ett sista slag.

 
 

Saker bara händer.

Och där bredvid hamnar jag.

Måste välja.

Men stannar emellan.

För jag trivs att vara halv.

Jag har vant mig vid att vara ensam.

Och det har gått jätte bra.

Tills den dag då du kysste mig i pannan.

 

Allting var bara jag.

Tills han kom förbi och knackade på hjärtat.

Och jag lät honom somna bredvid.

Fast jag låg vaken hela natten.

Jag kan nog aldrig förstå.

För jag kommer aldrig kunna vara ensam.

Men jag kommer inte heller orka stå bredvid.

Som din skugga.

Trots att solen aldrig skiner.

 

Jag är bara jag.

Ett begrepp som så få människor kan förstå.

Och han som förstår.

Han bara gör det.

För jag låter honom göra det.

Jag låter honom röra inuti och utanpå.

Och jag undrar vad som hejdar mig

från att låta dig komma lika nära.

 

För jag försvinner ibland.

Men det är sådant som man inte vågar säga högt.

Jag skyller så mycket på dig.

För att det är mycket enklare så.

För att slippa se, att felet som jag bär på,

de där orden som aldrig kommer ut,

vilar hos mig.

 

Jag är bara jag.

Ett begrepp som du så gärna vill förstå.

Men du kommer aldrig nå mig,

för jag tillåter dig inte.

Jag har blivit sårad för många gånger.

Men blivit lämnad så många fler.

 

Är det för mycket begärt?

Att slippa vara ensam.

För jag hade vant mig vid att klara mig själv.

 

 

Och sen kom du.