No words.

 

HUR MAN FÖRNEKAR SITT HJÄRTA.

Alla fattar att du grejar det.
Alla fattar att du är okej.
För hur många gånger har du inte själv gömt dig bakom orden? 
Så stadigt låtit saknaden av honom fyllas med löften om att det är bättre såhär. 
Om att du är lyckligare nu. (utan honom.)
Inte alls lika Miserabel som du var tidigare.

 

Rätt ironiskt ändå,

hur du liksom säger till alla att du är okej,

oftare än vad folk faktiskt frågar det.

Som ett motto för att riva av det långsamma plåstret.

Bara bita ihop och leva på din realistiska lögn,  

om att du faktiskt vill ha det såhär. 

 

För låt oss bara erkänna det.

Det går inte en dag utan att tanken av honom smeker ditt sinne. 

Inte en sekund då han inte vilat så tappert på dina hjärtslag.

 

 

Låt oss bara erkänna att vi är fucking miserabla. 

Att vi nästan inte funkar utan han som brukade funka åt dig,

de stunder då man själv aldrig pallade trycket. 

De stunder, där du inte orkade vara med sig själv.

Då fanns han. Han med stort H. 

 

Och du skäms.

För du fattar väl med att man borde ha släppt det.

Oavsett om det handlar om ett förhållande på en livshistoria,

eller den där killen du aldrig riktigt hann säga att du älskade. 

Du skäms för att det sket sig. 

För att du inte kunde hålla det vackra vid liv.

För att du tog udden av kärleken,

utan att du riktigt har hunnit snudda vid den.

 

 

Så man säger att man är okej. 

Man säger det så många gånger att man tillslut nästan tror på det själv.

Men erkänn det, 

allt du egentligen vill är att ha hans stora vackra händer i ditt hår, 

eller runt din vinterbleka kropp,

somnandes i hans famn.

 

Inget sex.

bara vara. 

Okej. 

Med honom.

 

 

 

Vi kommer aldrig att bli okej, utan dom som lärde oss hur.

 


 
 
 

 

 
 
 
 

Känslorubbad

Han finns överallt.