Dom som överlevde.
Att komma över någon.
Det här är en text som riktar sig till dom som som har blivit lämnade eller var tvungna att lämna någon.
Några rader om hopp, elände och utplånad livsglädje.
Om du är en av dom som har fått sitt hjärta krossat, legat vaken, sömnlös och förbannat dig och ditt liv,
är du en av oss.
Vi som krossades med livet i behåll.
Vi mina vänner, vi är dom som överlevde.
När Gud slutar svara på bönerna om natten.
Eller när du kör i hundratjugo och vet att du kommer krascha.
Man känner fara på långa vägar, men allt du vill är att fortsätta.
För i början var du faktiskt kär.
När ni träffades så var han den rätte.
Du var helt säker på att ni skulle följa varandra till graven.
Ung och naiv, 17 år gör inte saken bättre.
Sen kommer det till kännedom,
han döljer flicka efter flicka.
Du ignorerar problem efter problem.
Och du struntar i att andas samma luft för att slippa bli infekterad av han lögner.
För dom sa att kärlek fanns i luften runt om oss,
men du är så trött på att älska att du håller andan.
Det finns nog inget som gör ondare än att avsluta ett kapitel.
Och alla som har gått igenom det vet,
att först så förstår man inte vad som har hänt.
Det var ju ni två och skulle vara tills döden skiljde er åt.
Ett litet hinder, blev ett berg och ni snubblade på mållinjen.
Ni var ju så nära.
Efter några veckor så slår det till.
På badrumsgolvet.
Eller när du kommer hem och sätter dig i hallen.
Eller värst av allt, när någon frågar hur det är.
Man säger att allt är fint.
Och springer förtvivlat iväg för att finna en plats att gå sönder på.
En fristad där ingen ser dina tårar.
Stolthet är vår värsta fiende.
Du går till skolan, som om ingenting hänt.
Bryter ihop när du kommer hem, för att bara se sig själv i spegeln..
Att se sig själv i spegeln och förstå att du aldrig mer kommer stå bredvid,
får mitt hjärta att dö.
Första gången du dör, oftast ensam när ingen annan ser.
Andra gången du dör, är det för att du inte längre vill kämpa igenom det här själv.
Du viker dig för din stolthet för att ta dig igenom allt svart.
Vädjar om hjälp, men det är få som förstår.
Tredje gången du dör,
är när du ser honom med någon annan.
När han har en ny att kalla perfekt.
När han inte längre har tid att lyssna på dig och ditt eviga jävla tjat om allt som är så irrelevant.
Men värst av allt är att veta,
att en gång tyckte han också om att prata om allt som var oviktigt.
För efter allt så var det faktiskt dig han pratade med.
Och så länge ni fick höra varandras röster,
spelade inget annat någon roll.
Fjärde gången du dör,
är när er favoritlåt spelas i affären.
När du rensar bort hans saker och slänger ut hans tröjor.
Men precis innan du ska lämna allt bakom dig,
tar du en sista tyst minut.
Borrar in dig i han tröja, känner hans doft.
Och gråter helt hejdlöst för att han inte ser hur dant du faktiskt mår.
Femte gången du dör,
känns precis som första.
Ensam på ett badrumsgolv.
De desperata försöken till att plocka upp bitarna från ditt hjärta,
limma allt samman för att försöka överleva.
Hur ska man någonsin kunna överleva med ett tappat hjärta?
Vi dör fem gånger,
en gång för varje finger på din högerhand.
Den handen som brukade smeka din kind.
Fem gånger utan någon hjälp.
Det finns stunder som man inte ser någon utväg.
Dagar som man inte orkar kliva ur sängen.
Och nätter som man bara stirrar upp i taket som om ingenting annat existerade.
Stirrar in i väggen men oavsett hur skönt du än ligger, så kan du inte somna.
Man dör.
Så fruktansvärt många gånger att man knappast orkar resa sig.
Och du förstår inte hur du någonsin ska kunna älska någon annan igen.
För det är omänskligt hur sårad ens själ kan bli.
Eller hur ens hjärta ens kan slå, fast varje bit är tappad eller trasig.
Det går dagar utan någon förbättring.
Veckor utan något slut.
Månader utan att du förstår vad som hände.
Till slut klandrar du dig själv,
för någon måste ta på dig skulden.
Men det var aldrig ditt fel.
Det var aldrig någons fel.
Kärlek är ett ord för sig och det går inte att bokstaveras.
Inte heller sätta in rätt eller fel i ordet.
Vissa saker bara händer, allt vi kan göra är att försöka.
Så man försöker.
Och försöker.
Och försöker lite till.
Efter ett tag kommer även du hitta någon ny att värna.
Någon ny att kalla perfekt.
Efter ett helvete där du dött fem gånger,
kommer du överleva och ta dig igenom det.
Efter ett många dagar av saknad och sörjande,
kommer kanske även jag hitta någon ny att älska.
Någon att somna bredvid,
eller någon som fyller mitt badrumsskåp.
Tills den dagen kommer, vill jag att vi alla ska komma ihåg.
Att efter allt, så är det vi som finns kvar.
Det är våra hjärtan som slår.
För det finns hopp.
Om du bara vågar vara redo att älska igen.
För efter allt, är det du om jag som finns kvar.
Vi som krossades med livet i behåll.
För vi, är dom som överlevde.
Glöm aldrig det.