Att vara au pair.
För att inte missförstå detta inlägg vill jag säga innan jag påbörjar:
Jag älskar min värdfamilj och mitt arbete som aupair. Detta är endast mina tankar och känslor.
Jag älskar min värdfamilj och mitt arbete som aupair. Detta är endast mina tankar och känslor.
Många människor tror att vara aupair innebär att leva i en dröm. Man behöver inte arbeta allt för mycket. Man har inget att klaga över. Man kan göra vad man vill på sin fritid. Av dessa fyra påståenden är det ett som stämmer. Man lever i en dröm. Men att leva i en dröm innebär inte att allting är bra alla timmar på dygnet, att man gör vad man vill, att man inte arbetar med mera.
Påstående två: Jag arbetar runt fyrtiofem timmar i veckan. Vilket räknas som fulltidsarbete. Påstående tre: Trots att man lever i en dröm - så får man tycka ibland att det är jobbigt och att det gör ont inom en. För trots att man lever på andra sidan jordklotet och gör det man drömmer om - så är inte allting perfekt hela tiden. Det är ibland jobbigt, vilket är okej. Påsteånde fyra: Jag gör inte vad jag vill på min fritid. Jag har en familj här som bryr sig om mig och som vill veta vad jag är/vad jag gör. Jag skulle aldrig göra något emot deras vilja. Jag säger alltid vart jag skall, vem jag skall umgås med och vad jag skall göra. För mellan dig och familjen skall ett förtroende byggas upp vilket bygger på tillit, vilket även kommer till din fritid.
Om man bortser ifrån de påståendena och pratar om vad aupair jobbet handlar om så innebär det ett stort ansvar för barnen. Jag har ett stort ansvar när det kommer till barnen då jag arbetar med dem ca fyrtiofem timmar i veckan, men även bor med dem vilket innebär att jag ser dem när vi är hemma. Jag skall alltid vara någon att se upp till. Jag är den som skall lära dem om livet. Jag är den som skall finnas tillgänglig. Och även om det ibland är svårt att vara den perfekta aupairen, så får man ibland ta emot ord som sårar. Man känner man sig ibland dålig. Man de små svåra stunderna försvinner bort då det fina tar över. När barnen säger till en att dom älskar en. När barnen kramar en det hårdaste dom kan. När barnen kommer utspringandes ur skolbussen och bara skriker av glädje och hoppar i famnen på en. När barnen säger vad dom känner och tycker. För då vet man att man lyckats med det man vill förmedla: att man är där för deras skull. För det är därför man bli aupair - för att vara där för barnens skull. (Självfallet handlar det om familjen - men till största del för barnen).
För även om livet som aupair ibland är svårt och gör ont - så ångrar jag mig inte en sekund. Jag har kommit min värdfamilj så nära på bara någon månad och jag älskar dem. För jag kan inte tänka mig att vara på ett bättre ställe. Detta är lycka för mig.
Påstående två: Jag arbetar runt fyrtiofem timmar i veckan. Vilket räknas som fulltidsarbete. Påstående tre: Trots att man lever i en dröm - så får man tycka ibland att det är jobbigt och att det gör ont inom en. För trots att man lever på andra sidan jordklotet och gör det man drömmer om - så är inte allting perfekt hela tiden. Det är ibland jobbigt, vilket är okej. Påsteånde fyra: Jag gör inte vad jag vill på min fritid. Jag har en familj här som bryr sig om mig och som vill veta vad jag är/vad jag gör. Jag skulle aldrig göra något emot deras vilja. Jag säger alltid vart jag skall, vem jag skall umgås med och vad jag skall göra. För mellan dig och familjen skall ett förtroende byggas upp vilket bygger på tillit, vilket även kommer till din fritid.
Om man bortser ifrån de påståendena och pratar om vad aupair jobbet handlar om så innebär det ett stort ansvar för barnen. Jag har ett stort ansvar när det kommer till barnen då jag arbetar med dem ca fyrtiofem timmar i veckan, men även bor med dem vilket innebär att jag ser dem när vi är hemma. Jag skall alltid vara någon att se upp till. Jag är den som skall lära dem om livet. Jag är den som skall finnas tillgänglig. Och även om det ibland är svårt att vara den perfekta aupairen, så får man ibland ta emot ord som sårar. Man känner man sig ibland dålig. Man de små svåra stunderna försvinner bort då det fina tar över. När barnen säger till en att dom älskar en. När barnen kramar en det hårdaste dom kan. När barnen kommer utspringandes ur skolbussen och bara skriker av glädje och hoppar i famnen på en. När barnen säger vad dom känner och tycker. För då vet man att man lyckats med det man vill förmedla: att man är där för deras skull. För det är därför man bli aupair - för att vara där för barnens skull. (Självfallet handlar det om familjen - men till största del för barnen).
För även om livet som aupair ibland är svårt och gör ont - så ångrar jag mig inte en sekund. Jag har kommit min värdfamilj så nära på bara någon månad och jag älskar dem. För jag kan inte tänka mig att vara på ett bättre ställe. Detta är lycka för mig.
Väldigt väl skrivet, Anna! :-) Guld och gröna skogar är nog det människor tror och förväntar sig utav au pair livet, men tack för att du ger det en ärlig och härlig bild! Bara 2 månader kvar för mig...isch ;-)